Fast

Det känns som om jag sitter fast. Jag har så mycket känslor
i mig just nu som verkligen behöver komma ut men jag vill inte
gråta och jag kan inte få ner det i en text heller.

Det verkar nästan så att det typ fattas en pusselbit och jag vet inte
riktigt vad jag ska göra. Jag vill bara lägga mig i hans armar och
gråta tills det inte finns nå mer tårar kvar. Men känner mig helt tom.
Skulle kunna börja gråta nu, vill gråta nu. Det sitter verkligen i halsen
men jag kan inte få ut det. Vet inte om jag vågar eller vad det är men
det går helt enkelt inte bara.

Känns inte som att jag kan prata med någon heller för kan ju fortfarande
inte få någon annan att förstå hur jag känner mig och sånt.
Just nu är jag verkligen helt jävla hjälplös och känner längtan till en bättre
plats än jorden. Här nere får jag bara mitt hjärta krossat om och om igen.

Ibland önskar jag att man fick välja men de går inte så man får leva med
smärtan istället. Alla säger: det går över, du kommer gå vidare och hitta någon
som vill ha dig lika mycket som du vill ha den personen.

Men tänk om man redan känner att man hittat den personen då hur bär
man sig åt? Juste det är de ingen som kan svara på.

Jag kommer gråta när jag är ensam det vet jag och jag kommer säkert
gråta tills jag somnar dessutom. Varför ska det behöva bli såhär, varför måste
jag känna såhär om och om igen. Den här gången vill jag verkligen INTE!

Jag ville vara i sagan eller drömmen inte i verkligheten! Därför jag tror himlen
är en bättre plats. Jag kan inte lämna jorden på egen vilja, finns så mycket
annat här i livet som är bra och vi har de faktiskt bättre än andra här på jorden.
Så man ska inte klaga men samtidigt vi är människor vi med och ingen är som
sagt perfekt, vad vore livet om allt var perfekt? Jo precis det skulle vara perfekt.
Men skulle man verkligen vilja ha det så? Inte jag i alla fall.

Kärleken är smärta och jag kan inte ta någon mer smärta jag vill ha kärleken..
Trodde jag äntligen funnit den men nu är den som bortblåst igen..

Får som sagt inte ut allt hur mycket jag än skriver så jag får väl skaffa en biljett till
himlen och börjar vänta.

Kan inte skriva mer, vill bara falla ner i tårar. Det här går verkligen inte! Att se folk
hålla handen pussas, säga hejdå till varandra och allt sånt där är som om någon
skär återigen ett sår i mitt hjärta jag klarar inte det här utan han.

Allt jag vill är att ligga i hans armar igen och känna kärlek, om jag bara fick en chans.......


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0