Jo det hela började när jag fick ett jobb. Jag blev så himla glad men pendlingstiden och kostnaden var enorm och jag kunde inte ens ta mig hem för jag missade bussen hela tiden. Då satte jag mig och sökte lägenhet och jag fick en lägenhet tillslut inte i den orten som jag ville men jag kände att de var bättre än ingenting. Sen har jag haft de så himla jobbigt så när jag stog och skulle skriva på kontraktet till lägenheten fick jag en dålig magkänsla på att de inte var rätt beslut och som senare också stämde. Efter ett par veckor trivdes jag inte på arbetet längre och skaffade mig ett annat men som i sin tur blev samma smörja som de jag hade innan. Jag var alldeles förtvivlad för ingenting gick som jag hade tänkt mig och de kändes som att allt bara rasade för mig, allt jag byggt upp bara försvann. Kändes som om jag tappade fotfästet och sen dess har jag inte tagit mig upp igen jag var tvungen att gå till SOC för att söka försöjningstöd.. jag menar hallå de finns väl ingen som har som dröm att leva på andras pengar och jag är en person som vill betala för mig själv så detta beslut var inte lätt men de fanns ingen annan utväg. Jag blev sjukskriven och fick medicin för mina psykiska besvär eftersom jag mådde verkligen inte bra. Det var de värsta jag varit med om att behöva sitta och öppna upp sig till människor man inte känner om hur man mådde för att dom trodde man bara pratade strunt sen som i sin tur likförbannat inte gjorde någon skillnad. Tillslut blev jag i alla fall jätte dålig utav medicinen som jag från början inte ens ville ta och då fick jag sluta med den och sen sa jag till min läkare att jag skulle försöka ta mig upp igen på egen hand och då sa att att de va en bra ide men om de inte skulle funka så ville han ge mig mer medicin men eftersom jag inte trodde på medicinen och inte ville ta mer tabletter så kontaktade jag inte läkaren mer utan säckade bara ihop i min lägenhet i flera månader. Sen en dag kände jag bara.. de här är inte jag, jag är inte den här personen jag är så mycket mer så jag tog tag i att söka några kurser och börja plugga på distans för att få en mjukstart. Det gick jätte bra i början men sen sjönk jag ihop igen och när jag skulle gå tillbaka till soc när jag inte fick CSN mer så fick jag avslag. Då sjönk jag bara ihop ännu mer.. dom finns för att hjälpa men dom gör de bara värre. Det känns verkligen som om skulle jag kasta på mig en slöja eller en annan hudfärg så skulle jag få den hjälpen jag behöver så är de iaf i hallstahammar. (har inget emot invandrare, vill bara pointera de) Nej så därför sitter jag här idag jag fick avslag och fick informationen om att jag skulle få avslag månaden därpå också.. Så dom enda valen jag hade va att, ta ett sms lån, bo på gatan med min hund, kämpa emot (överklaga) och hinna hamna i personlig konkurs men så fick jag ett annat alternativ, mina föräldrar bad mig komma hem dom ville inte se mig ha de sådär längre och dom va trötta på att hela tiden höra mig må dåligt så nu är jag hemma igen. Ni kan ju tänka er hur de känns. Vad hade hänt om jag inte hade blivit erbjuden att flytta hem? Så nu vet ni lite om hur jag haft det och varför jag varit så som jag varit. Skäms inte över att dela med mig jag skäms däremot över att det blev såhär men jag kommer bara ut starkare. Så nu sitter jag och söker jobb så mycket som de bara går och jag har vänt på dygnet och jag försöker att äta mat varje dag :) Har gjort många framsteg på bara några få dagar så jag hoppas att detta håller i sig och att jag får lite tur för nu är de min tur. :) Kram på er och dela gärna med er av era erfarenheter och ni vill :) Ni är bäst!