Vart jag än vänder ryggen står det två personer där
och kysser varandra, spelar ingen roll om jag blundar eller
sitter i mörkret så kan jag se detta.

Det värmer i mitt hjärta då men samtidigt så stannar hjärtat
av smärta för att de inte är verklighet. Känner sån stor saknad
att ibland sitter jag bara helt tyst.

Har så svårt att få ut det jag känner. Talade om det för min kompis
sen sa jag det är som om nått fattas, som om en pusselbit är borta.
Då sa hon ja, han är den pusselbiten. Det är han som fattas och
jag kan inte göra annat än att vänta, antingen på att han kommer
tillbaka eller att han inte kommer alls.

Mår verkligen inte bra just nu, känner mig redo att bara ramla ihop
vissa stunder. Så fort jag pratar om de så vill jag bara gråta men
försöker alltid vara stark och hålla det inne men de kommer bara tillbaka.

När man äntligen kan se framtiden det är då den rinner ut i sanden.
Varför sa kärleken vara orättvis hela tiden.

Hade film kväll igår helt ensam, kollade lite film och så som jag hade hyrt.
Det va lite kärlek i filmerna och gissa vem som låg och grät.
Vet inte hur jag ska hantera det här, den här gången var annorlunda från
alla andra gånger. Jag borde vara van vid detta men tydligen inte.

Varför kändes den här gången så speciell. Jag vill ha han tillbaka. Men när man
väl inser hur mycket man vill ha en person så hinner dom försvinna.

Jag vill inte ge upp jag vill spola tillbaka tiden och få börja om igen.

Såhär blir det varje gång jag ska skriva nått, jag börjar skriva sen flyter det på
men helt plötsligt tar det bara stopp som nu.

Hjärtat är det mest värdefulla jag har, det är där jag förvarar mina nära och kära,
det är där jag samlar alla goda minnen och allt som jag nu träffar på.
Men när hjärtat väl krossats så känner man sig inte hel jag vet vem som kan fixa mitt.