where's the end

Det gick nästan ett år. Ett år med pirr i magen och ett leende utav stjärnor och glimten i ögat för dig. Jag vet verkligen inte vad du gjorde mot mig för att jag skulle bli såhär. Men allting känns så knas nu när jag vet sanningen bakom alla mina känslor, bakom alla stunder. Nu vet jag vad jag gick igenom egentligen, förstår inte hur man kan vara så blind. Känslorna tog över mig!

Jag gjorde verkligen allt för dig, de fanns nog inte mycket jag inte skulle göra för mig. Du lärde mig så mycket påvägen du hjälpte mig att växa och du fanns alltid där men så fort jag öppnade mitt jävla hjärta och talade om som jag kände så var de bortblåst och jag vet inte vad jag ska göra.

Det sägs såhär att man inte lär känna en person på riktigt försen efter ett år.. Är det här den du är så vet jag verkligen inte hur jag ska kunna se på dig igen! Jag vill inte tro att de är så men vad ska jag annars tro? Det känns som kontakten är helt bruten verkligen och inte bara kontakten utan jag blev ganska bruten påvägen också.

Jag söker ett slut på denna smärta!

- Det jag menar med detta inlägg är att jag har varit kär för länge i någon som inte känt likadant och de händer inte bara mig så om ni kanske är i samma situation dränk era känslor medans ni kan. Tala om de för personen som ni känner detta för. Då kommer ni verkligen få se dom sanna färgerna hos den personen. Det tar hårt på en ett tag men de kommer gå över!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0